Senaste inläggen

Av Sara - 14 januari 2013 07:31

Under natten hade jag tre drömmar som jag minns.


En dröm handlade om hur besviken och ledsen jag kände mig över att aldrig få vara gravid igen. Förmodligen beror den här drömmen på att gravida Marie hälsade på igår och att vi pratade om att jag och sambon inte ska ha fler barn. Mitt undermedvetna kanske inte håller med mig här dock. Sambon vill inte ha fler, så det är ett jäkla övertalningsarbete ifall det skulle bli fler.


Dröm nr 2 handlade om någon som ville göra sig av med massor utav möbler, och de flesta gick i någon antik stil. Det var höga garderober, höga byråer, lägre sådana, någon spegel och någon väggprydnad i form av en hjälm. I ett högskåp hade de klämt in en stor, naturtrogen kvinnodocka som nästan skrämde skiten ur mig. Varför bygger man in en docka i ett skåp? Till slut bestämde jag mig iallafall för vilka möbler jag ville ha. Den här drömmen beror säkert på att vi har pratat en hel del om att införskaffa oss en sekretär eller skänk på sistone, och den ska väl helst vara lite äldre.


Dröm nr 3 handlade om provsmakning av julgodis. Leif Mannerström var med och var lika spydig som i programmet. Han hade gjort massor utav gott godis, perfekt knäck som jag undrade lite om men inte fick några svar. När jag väcktes ur den här drömmen imorse så var jag otroligt sugen på chokladtryffelkakor ifrån konditoriet. Jag var där i helgen men då hade de inte bakat dem :(


Jaja, dags att jobba nu!

Av Sara - 13 januari 2013 19:03

Ännu en helg är förbi. Förra helgen byggde far och sambon upp en halvvägg i vardagsrummet, och det var kanske tänkt att det på något sätt skulle bli färdigt den här helgen. Så blev det inte. Det får målas i veckan som kommer.

Men min käre far fixade en hängande lampsladd, en lysrörsarmatur i källaren (innan var det typ beckmörkt där nere), fixade ett par strömbrytare i källaren som var dumma och satte upp ett nytt uttag i vår hall. Han är så himla snäll och bra min far.


I morse vaknade Leo kl 3:45 och var pigg. Han ville inte sova. Jag sa åt honom att gå och lägga sig med pappa, men det gick inte heller. Så han fick vara på sitt rum, men han ropade stup i kvarten efter det ena och det andra. Jag tror dock att han var ganska tyst i en timme, för jag tror inte att jag gick in dit mellan 5-6. Somnade om gjorde han inte iallafall.


Så åkte vi till Vattenpalatset i Vänersborg, där det inte var så farligt med folk på förmiddagen. Det var svinkallt, både i luften och i vattnet. Båda barnen huttrade, Sam klängde sig fast som en bläckfisk men slappnade till sist av och lekte förnöjt i barnpoolen (där det tidigare funnits en rutschkana men den har tagits bort). Badade lite bubbelpool, Leo och sambon åkte stora rutschkanan massor utav gånger. Åt en korv och badade lite till.

Satt med Sam i lilla poolen och undrade vad det var för skräp han hade på benet. Och så tittade jag ner i vattnet - det var bajs överallt. Lyfte upp Sam och blöjan svämmade över utav det. Jag hade inte Sams grejer, det var sambon som hade det och han var ju någon annanstans, så jag sprang i panik in till damernas omklädningsrum. Fick av honom blöjan, var bajsvatten över hela golvet, duschade av honom i glödhett vatten (förlåt mig Sam), satte på honom en av Leos blöjor. Hade inte fått med mig några handdukar in i omklädningsrummet så vi var ganska frusna och blöta båda två....

Fick springa ut och säga till badvakten att poolen var nedbajsad och varna de föräldrar och barn som befann sig där.... Såg på medan badvakten fiskade upp några små bajskorvar. Jösses. Sedan gick hon in och spolade av golvet i omklädningsrummet. 


Så kan det gå. Badblöjor håller inte för bajs. Varken för diarré eller vanligt bajs. Båda barnen hade gjort sitt på morgonen så vi sa "oj vilken tur att de har bajsat båda två innan vi ska bada!". Men det hjälpte ju inte....


Sedan fick vi besök på eftermiddagen utav Marie, Shane och Zoe. Det var över ett år sedan sist vi sågs, så det var verkligen efterlängtat. Marie ska ju ha barn nr 2 vilken dag som helst, så nästa gång blir det vi som åker ner till Göteborg och hälsar på. Leo och Sam var ju jättetrötta och hur griniga som helst, så det var väldigt mycket skrik och bråk här tyvärr... Var inte direkt deras bästa sida som visades idag. De är allt snälla ibland också, när de fått sova ordentligt, haha. 


Nu är det dags för kvällsläsning! Tjohej!

Av Sara - 7 januari 2013 18:55

Innan vi fick första barnet tror jag att vi faktiskt var mentalt inställda på att vara fast i hemmet 24/7. Efter att vi flyttat hem ifrån Göteborg så fanns det ju liksom ändå ingenting att göra på kvällar och helger om man inte ville åka långt. Så det gjorde inte så mycket.


Vi har fått hjälp när vi verkligen behövt det, t ex när Sam kom och när sambon bröt armen. Och vi har kommit iväg någon kväll då och då. Nu står jag inför att försöka skaffa barnvakt för en dag och en natt, som kan sova här, men det verkar bli tufft. Får se hur jag löser det. Måste boka grejer... Hoppas på det bästa!


Min poäng är i vilket fall ändå att man ju skaffar barn för att man verkligen vill ha dem. För att man längtar efter små personer att älska och att uppfostra till bra människor. Därför är inte mitt behov av "egentid" sådär enormt stor, utan jag vet att barnen en dag kommer att bli större och kunna ta hand om sig själva. Man kan fortfarande ha en fungerande relation trots detta, det handlar ju om hur man beter sig i vardagen, små saker runt omkring. Att man inte glömmer bort varandra. Man måste faktiskt inte gå ut en gång i månaden för att få det att fungera.


I sommar är det våran 12-årsdag. Inte klokt vad tiden går fort. Att man har delat en sån stor del av varandras liv. Att man kan se sig i framtiden också. Jag kan ibland ha svårt att hålla mig till nuet (vilket både sambon och pappa kan intyga), jag vill alltid framåt. Försöker tvinga mig att stanna kvar här och uppskatta de mindre sakerna som sker nu. T ex att Leo säger "tomten är här nu, mamma måste vara glad annars får du inga julklappar" när jag några minuter tidigare skällt på honom för att han varit dum mot Sam. Att Sam drar upp min tröja och försöker stoppa in nappen i naveln och sedan munpruttar mig allt vad han kan.


Man måste kunna erkänna att det ibland är jävligt jobbigt också. Det är inte alltid puttenuttigt att ha småbarn, och folk som påstår att det är lättare att ha två än ett måste ju ha världens snällaste/lugnaste/kuvade barn. 


Vilket flummigt inlägg det blev. Jaja. Dags att yoga lite nu.

Av Sara - 6 januari 2013 20:17

Visst måste det skilja väldigt mycket människor emellan, vad man vill ha ut av livet?


Och det har ju förändrats allt eftersom. Jag kan inte tänka mig att grottmänniskorna hade några större förhoppningar i livet, att överleva var väl nog. För hundra år sedan ville man väl åka båt till USA. 


En sak jag gärna vill göra är att resa omkring. Det finns många länder och platser jag vill se, men mitt moraliska jag börjar få svårt med den här visionen. Man vet att flyget står för en stor del utav utsläppen som leder till att planeten blir varmare. Kan man då med gott samvete flyga kors och tvärs? Det är ju det folk gör, förmodligen utan att tänka särskilt mycket på klimatpåverkan. Men som sambon sa, jag har inte direkt haft stor del i det där -än. Man kanske ska göra som man gjorde på den gamla goda tiden, åka hästkärra. Det tog en bra stund att komma fram, men resan var ju en del av målet. Miljövänligt. En del av de platser jag vill se finns dessutom i Europa, så man kan ju ta tåget. Jag får väl se hur allting utvecklas i framtiden, kanske flyg inte ens kommer att vara möjligt om 20-30 år.


En annan sak jag har velat göra sen jag var liten är att bygga ett eget hus. Redan som liten hade jag arkitektdrömmar och jag var länge inne på att söka till arkitektprogrammet efter gymnasiet men saknade nog tyvärr den motivationen som krävdes för att bli antagen. (Fast jag älskar mitt nuvarande jobb, så jag deppar inte ihop över den förlorade drömmen)

Men jag har ritat otaliga ritningar och mina önskemå har verkligen förändrats genom åren. När jag var i yngre tonåren drömde jag om hus med inre fontäner och flyttbara mellanväggar. Det är inte riktigt där jag är nu. Nu drömmer jag om ett angränsande badrum till föräldrasovrummet och en separat flygel till barnen. Och jag SKA bygga ett hus. Tidigast om 5 år. Senast innan jag blir pensionär.


Sedan ser jag förstås fram emot att få se mina barn växa upp och kunna stötta dem i deras drömmar. 


Som pensionär är jag lite sugen på att flytta utomlands, men jag velar lite där. Är ju ganska långt fram dessutom.


Högst upp på önskelistan för närvarande står en hörnsoffa, ett nytt matbord (som barnen INTE får hacka i) och en surfplatta. 

God kväll!

Av Sara - 5 januari 2013 19:31

Nu när jag åter hittat till bloggen så får jag väl skriva av mig lite förmodar jag...


På Christer idag på P3 så var det läsprofilen. Sambon tyckte att jag skulle ringa in, men det hade jag inget för. Jag förmodade att de som skulle intervjuas endast brydde sig om deckare, för det är ju extremt vanligt. Känns som att 90 % av alla man frågar enbart läser deckare.


Och jag har lite svårt att förstå det. Jag har också läst deckare, jag läste ganska mycket Agatha Christie i tonåren, och jag har även läst Liza Marklund och Henning Mankell. Men de går ju i princip ut på samma sak allihopa. Det är någon som dör, folk som riskerar att dö och sedan tar man fast personen i slutet. Under tiden så är det väl nån huvudperson som kanske dricker för mycket eller nåt. Nä, deckare är inte för mig.


Jag trodde att jag skulle ha skitbra svar på frågorna på Christer. Jag lyssnade på första intervjun, och jag blev faktiskt lite ställd. Det var svåra frågor ju! T ex skulle man nämna en textrad ur en bok. Jag kan fortfarande inte komma på någon bra, trots att det har gått sex timmar sen jag hörde frågan. Hur ska man kunna välja ut EN textrad? Sedan frågade de om man kände till nobelpristagare (författare). Jag kom att tänka på Salman Rushdie (?), och jag vet inte ens om han fått nobelpriset. Tjejen på radion kunde rada upp hur många som helst. Fast jag vet med mig att jag har försökt läsa noblepristagare förut och jag tycker oftast att de böckerna är skitkrångliga och ganska tråkiga.

Ytterligare en fråga handlade om en boktitel man tyckte var fin. Där fick jag tänka en halvtimme innan titeln "Fågeln som vrider upp världen" kom till mig. För den är ganska fin, den titeln.


Så jag var väl inte så jävla intressant ändå då. Men jag hade kunnat tala om att jag en stund fick för mig att jag skulle läsa en massa klassiker, så i bokhyllan står Bröderna Karamazov, Mrs Dalloway och Den Gudomliga Komedin och bara samlar damm. Jag läste Don Quijote och dog lite inombords. Någon regnig dag när barnen flyttat hemifrån SKA jag läsa dem. Så jag vet vad alla pratar om.

Mina favoriter i bokhyllan är varierande. Jag gillar lättlästa böcker då och då, och den nyaste favoriten är Karin Brunk Holmqvist. Hon skriver mycket om pensionärer som gör sånt de inte ska.

Och emellanåt läser jag långa böcker, som Shantaram och Historikern. Ibland läser jag konstiga böcker, som böcker av Murakami, Atwood och Zafón. 


Det jag inte gillar är alltså deckare. Och jag är inte jättemycket för verklighetsbaserade böcker. Jag har läst En pojke som kallades Det och tyckte att den var lite kort. Jag flyr hellre verkligheten. Mina böcker är lika kära för mig som min familj i princip och det är ytterst sällan jag gör mig av med några. Jag vill jättegärna ha ett bibliotek i framtiden. Varenda bok representerar ett äventyr för mig, en stor upplevelse. Det är som att träda in och titta i någon annans liv. 


Märkligt nog så har jag riktigt svårt för att föreställa mig ansikten. När jag föreställer mig historien i huvudet så kan jag således se platser och sånt, men där ansiktena ska vara är det oftast suddigt. Så jag uppskattar filmatiseringar av böcker, då är det genast mycket enklare. Trots ansiktsblindheten i läsandet så älskar jag det. Det är inte nödvändigt med detaljerade ansiktsdrag. 


Jag läser om de böcker jag tycker om men har alltid minst fem böcker i bokhyllan som är olästa (fast det handlar säkert om tio-femton stycken i dagsläget), detta eftersom jag hela tiden upptäcker nya böcker jag vill läsa och kan inte vänta med att köpa dem.


Så... För de flesta var det här säkert ett menlöst inlägg, men det var min kärleksförklaring till böcker =)

Nu är det bra för idag, god kväll!

Av Sara - 5 januari 2013 19:21

Sedan jag var liten så minns jag att jag haft tankar kring döden, då var det i samband med drömmar om troll och hissar som fastnade och senare dinosaurier som ville åt mig. 


Jag undrar hur mycket andra funderar på döden och livet efter detta, universum och allting? Jag önskar att jag inte funderade alls, för det är ju inget som gör mig lycklig. (Jag märker att det här tangentbordet tappar bokstäver ibland och ber om överseende med detta då jag inte orkar stanna upp varje gång för kontroll).

Jag förstår att människor väljer att tro på en gud, för det innebär att det finns något där efter döden. Ett paradis eller ett nytt liv.

Jag såg lite på en film häromdagen där två cancersjuka besökte platser runtomkring i världen, där den ena undrade vad en snigel kan göra för att få ett bättre liv i livet efter detta. Och det finns ju en poäng i det, för hur sköter man sitt liv som snigel? Vad bestämmer huruvida du blir en snigel eller en skalbagge? 


Som tidigare kemi/biologistuderande så kände jag mig manad att tro att allting i livet är uppbyggt av atomer och att man på det viset pånyttföds. Jag kommer inte längre att finnas som människa, utan kommer att bli del av många saker. Och så måste det ju förstås vara. Det är fullständit logiskt. 


Men man funderar på om det finns något som heter själ, och vad består själen av? Bryts den också ner, eller är det som i boken Caipirinha med döden, att själar buteljeras och fördelas ut? Att det bara finns en begränsad mängd? Men vad innebär det egentligen för en befolkning som bara växer och växer... 


Då funderar man ju på om man inte skulle kunna leva för evigt, bara man kommer på hur dessa telomerer i DNAt bryts ner och om man kan förhindra det (och andra saker som ålderssjukdomar). Vill man leva för evigt? Eller längre? Varför? Vad är det man ska hinna med som man egentligen inte hinner inom sin livstid? Hur ska man kunna leva för evigt, utan någon ände? Kommer man då vilja uppnå någonting?


Jag vill förstås inte dö. Jag slås av detta när jag ser filmer eller läser böcker som på något sätt handlar om döden. Då försöker jag säga till mig själv att tänka på något annat, men det är inte alltid lätt. För om jag ska dö så innebär det att alla jag älskar också ska dö, och det är också en väldigt jobbig tanke.


Jag har perioder i livet då dessa tankar kommer ofta och försänker mig i ångest och panik, då jag överväger att gå till en psykiater som får mig att inse att alla ska dö någon gång och att jag ska sluta fundera på det så mycket. I dagsläget kan jag hantera det, men den logiska delen av mig kämpar med att få mig att förstå hur det ligger till. Vad händer efter döden? Man somnar, och sen var det bra med den saken. Då finns man inte mera sen. Man är väl förhoppningsvis så trött och sliten att man bara vill sova. Ungefär som den döda armén i Sagan om ringen. 


Så, nu har jag väl vecklat in mig tillräckligt för ikväll. Toodles.

Av Sara - 5 januari 2013 19:05

Vi har ju två barn numera, en är lite över ett och den andre fyllde tre år för inte längesedan.


Ettåringen somnar oftast utan problem efter några korta sagor och lite sång. Treåringen däremot... Det börjar med att man går upp i rummet och ska välja böcker. Ibland är det superlånga och ibland är det korta. Sedan kommer frågan om han ska ha pyjamas och strumpor. Oftast säger han nej till pyjamas men ja till strumpor. Sedan läser man  böckerna och tänker att nu är det bra. Oftast har han kissat innan, men plötsligt blir han superkissnödig ca fyra gånger på raken. Och så skulle han ju ha pyjamas på sig faktiskt. Och var det inte så att han egentligen inte var dödstrött (som han själv påstod alldeles nyss) utan ville leka lite istället? Och titta på grannarnas utebelysning genom fönstret? Om man väl lyckas få honom i säng så ska han istället läsa hälften av böckerna i bokhyllan. Stolen ska stå bredvid sängen så han kan lägga dem där när han läst färdigt. Ifall han har en mugg som inte har droppskydd så kommer det säkerligen en liten liten vattendroppe på sängbordet som måste torkas upp genast. Nu ska han sitta upp och läsa hela natten. Då kan man gå därifrån. Fast han ropar tre minuter senare, för då har han sparkat av sig täcket och orkar inte ta på det själv. 


Och saken är, att det spelar nästan ingen roll hur trött han är, så här ser det ut varje kväll. Man kan klara läggningarna ganska okej om man själv är pigg och glad, då tar man det med jämnmod att behöva gå in till honom tjugofem gånger. Man kramas och pussas och kan ha det lite mysigt. Men har man inte fått sova på natten så har man inte riktigt samma tålamod, och det är de läggningarna som är jobbigast. När man till slut blir jävligt arg när han ska spola ner en liten kissdroppe i toaletten, fyrtiofem minuter efter man läst klart godnattsagorna.


Och jag vet nog innerst inne att han bara vill ha lite egentid med oss, som är så sällsynt när lillebrorsan ska vara med överallt dagarna i ända. Och det är väl därför vi försöker ha tålamod. Och är det så, så borde vi ju även ändra rutinerna lite och göra saker bara med honom och låta lillebrorsan hitta på något annat. Så får det nog bli framöver. Se om det hjälper...


Tjo!

Av Sara - 3 januari 2013 08:41

Min kära syster sa häromdagen att hon saknade min blogg, och jag kanske har saknat att skriva. Vår dator har dessutom varit sönder i ca 2 månader, och efter Sam kom så har man inte haft så mycket tid eller ork till att skriva. 


I vårt fina kök så valde vi att installera ekskivor istället för laminat, eftersom jag tycker att träskivor är jättefina. Och så köpte jag en olja som han i affären sa var fantastisk, att det inte skulle kunna bli några fläckar what so ever på skivorna. Men det sket sig på en gång. Jag kanske sandpapprade för dåligt. Varje gång det blir en fläck blir sambon helt galen på mig. Egentligen försämras ju inte funktionen på skivorna, och vi står inte och glor på skivorna dagarna i ända. När vi någon gång ska sälja så måste vi väl ändå slipa om och greja, så kanske man lyckas få bort de där fläckarna.

Vi var och tittade på ett hus innan vi köpte det här, och de bänkarna såg helt förstörda ut. Vi får se hur länge vi orkar vara försiktiga, för vi har ju faktiskt bara bott här sedan i september....


Jag började läsa Sagan om Ringen för någon vecka sedan, efter vi sett hela trilogin på DVD. Det var över tio år sedna jag läste Sagan om Ringen, och jag minns att jag älskade böckerna då. Nu, efter att ha sett filmerna så många gånger, finner jag mig lätt irriterad när jag läser boken. Dels använder de orden "mej" och "dej" och "dom", men sedan händer saker inte alls i den ordningen som är i första filmen. Citat kastas om, år förkortas. Och det är väl inte så konstigt kanske, man kan inte få med exakt allting i en film. Men jag kan inte minnas att jag var så kritisk sist. Brukar sällan tycka att en film är bättre än en bok. Men men, jag har inte kommit så långt än så jag kanske hinner ändra mig.


Får skriva mer en annan dag, besök är på ingång!

Presentation


Bor tillsammans med sambo och två barn (1 och 3 år) i sömnig byhåla. Jobbar som redovisningsekonom och drömmer om både nybyggnation och långresor.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2013
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards