Läste den här tråden på Familjeliv: http://www.familjeliv.se/Forum-4-51/m597...51/m59720573-3.html, som handlar om ett par föräldrar som hade tänkt skaffa sig en sladdis vid 50+. Trådstartaren tycker att det är egoistiskt och oschysst mot barnet i fråga.

Och jag håller med. Visst att man kan känna sig bebissugen, men man kanske får sätta det i relation till ens egna ålder? När barnet tar studenten är man redan 70 år. Om man har tur kanske man lever till man är 90. Barnet får alltså bara känna sina föräldrar i 40 år innan de går bort. Det tycker jag känns trist. Jag är för min egen del glad för att jag (förhoppningsvis) får ha mina föräldrar i livet i många, många år till. Och då har jag redan haft dem i 26.

(Min gravidhjärna hade räknat fel på antal år förut.  Självklart är det 40 år och inte 30 år mellan 50-90.)

Toodles!

(Är för övrigt gravid i v 24, har gått upp mycket i vikt, har åkt på uvi en gång till nu men mår bra annars, bortsett från värmeslag.)

Känner mig rörig i huvudet.

Tittade på Solsidan igår där det åldernojjades en del. (Jag har fram tills nu vägrat att titta på Solsidan bara för att alla säger att det är så himla bra..)

Funderade lite på mig själv, säger jag saker som får mig verka gammal? Att jag går och lägger mig kl 21 oavsett om det är torsdag eller lördag hänger bara ihop med att Leo kan få för sig att gå upp kl 3 på natten. Ibland kan vi faktiskt vara uppe till 23... Tror att hela min personlighet gjorde mig till en pensionär redan vid 14 år.

Fick in någon lokal radiostation på väg till jobbet idag. Först spelades Hallelujah av någon jag inte hört förut (har ju hört en miljon versioner). Den är helt fantastisk. Hade nog kunnat börja lipa om jag inte behärskat mig. Efter det kom någon svensk ballad. Också himla fin. Sen kom det en dansbandslåt. Och jag bytte inte kanal. Herregud. Då kände jag mig gammal. Men jag är så fruktansvärt trött på den skit som spelas om och om och om igen på P3. De har högst 10 låtar som de kör på repeat ju!?

Känner mig lite gravid (hänger väl ihop med röran i huvudet). Jag är ju gravid, så det är väl inte så konstigt. Men humöret pendlar lite. Glad i ena sekunden, deppig i andra. Just nu är jag deppig eftersom jag inte fick sälja ett hus som jag jättejättegärna ville sälja. Skrutt.

Har konstiga drömmar. Är det inte mardrömmar är det obefogade drömmar om människor jag knappt känner. Svårt att sova är det också, brukar oftast vakna runt 4-draget och få för mig att Leo kommer vakna när som helst. Och då har jag svårt att somna om. Somnar väl om närmare halv sex, och då är det ju på tiden... Får sova en halvtimme till....
Ligger jag på höger sida mår jag illa, ligger jag på rygg får jag andnöd. Gillar inte att behöva ligga på vänster sida hela natten.

Blev lite gnälligt det här... Hoppas på en ljus framtid. Om fyra månader kommer lillan/lillen ut. Det är inte så långt. Tvåbarnsmamma. Ja herregud.

Har beställt en bok. Önskar att läslusten kunde komma tillbaka, har inte läst något på flera månader. Hoppas att Murakami kan bota mig.

Det är ju faktiskt en lite märklig situation, på sätt och vis.

Den som är otrogen (eller kanske inte ens har varit det fysiskt, utan bara psykiskt) och lämnar ett förhållande betraktas väl i princip alltid som skurken, medan den som blir lämnad är offret.

Man är ett offer eftersom man ingenting visste, man trodde att förhållandet var bra och att kärleken fanns där, sedan slår det ner som en blixt från klar himmel. Att den andre inte har samma känslor längre och kanske har blivit kär i någon annan.

Det är lätt att känna sympati för "offret", eftersom man föreställer sig själv i den situationen, hur ledsen och övergiven man måste känna sig. Det är lätt att beskylla den andra för att vara självisk, att måla horn på personen.

Det jag anser, är att så länge otroheten ej varit fysisk, så är det "okej". Man kan INTE hjälpa att man får känslor för någon annan. Det som inte är okej är om otroheten blir fysisk. Är man säker på att man inte längre har känslor för den man är tillsammans med, så borde man göra slut. Oavsett om man träffat en ny eller inte. Det är sjukt själviskt att vara i ett förhållande som inte är jämställt.

Men låt oss då säga att en person inte längre känner samma för sin partner och träffar på en ny och bli störtförälskad (utan att agera fysiskt). Hur gör man för att INTE bli svartmålad av bekanta efter ett uppbrott? Hur gör man det på ett schysst sätt? GÅR DET?

Nu handlar det här inte om personliga erfarenheter, utan är enbart funderingar som dykt upp pga andra anledningar. Så ni behöver inte oroa er för mitt förhållande. Så vitt jag vet. =)

Idag publicerades en artikel på flera tidningarns webbsidor som handlade om att Fastighetsbyrån tjänat rekordmycket. DN formulerade rubriken som så att det är mäklare överlag som tjänar mer pengar än någonsin, medan andra sidor var lite mer noga med att påpeka att det just var Fastighetsbyrån de grundade sina argument på.

Det är lite trist att man spär på uppfattningen av en mäklare som en pengahungrig skojare. Det framkom i kommentarerna att vissa anser att en mäklare är en lågutbildad amatör. Malin Bengtssons och Johanna Läsths examensarbete inom ämnet visar också på en utbredd uppfattning om att mäklaren tar mycket betalt i förhållande till en liten arbetsinsats.

En mäklare i Stockholm tjänar säkert en hel del, men när du är yrkesverksam inom en mindre stad där provisionerna pressas till det yttersta så är detta ingen verklighet.

En mäklare har (oftast) ingen grundlön att falla tillbaka på, utan inkomsten är rent provisionsbaserad. Säljer man inget, får man inga pengar. En mäklare arbetar mer än 40 timmar i veckan, man har kontorstid 8 timmar om dagen och lägger ofta visningar och telefonsamtal kvällar och helger. Slår man ut den lön man skrapar ihop över arbetstimmarna så blir det ingen diger timpenning.

Någon hade sagt att det kändes som att mäklaren bara gjorde det för pengarna. Jag känner inte många personer som skulle arbeta om de inte fick betalt. Sen kan man ju självklart känna ett kall till yrket, vilket yrke som helst!
En mäklare ska inte lura någon, precis som att ett biträde på Åhléns inte ska lura på dig något du inte vill ha. Men ändå finns det alla sorter utav försäljare, eller hur!?

Baserar dessa människor sin syn på andra yrkesgrupper på samma sätt? Om de träffar EN spydig/otrevlig läkare, är HELA läkarkåren på det sättet? För det är exakt så många resonerar som råkat ut för dåliga mäklare. För självklart finns det dåliga mäklare, precis som det finns dåliga läkare, butikspersonal m m.

Hoppas att uppfattningen förändras snart. En mäklare är fruktansvärt hårt ansatt från medierna, då Fastighetsbyrån ofta står i rampljuset och "företräder" alla andra.