Måndagen den 17 oktober, runt halv sex på kvällen, började jag känna att det kanske var något på gång. Hade värkar med ungefär 10 minuters mellanrum, som inte ville sluta. Jag hade ju haft sådana sammandragningar i ett par nätter, men inget på dagen förut. Så när värkarna började komma lite tätare och hålla i sig lite längre, så ringde vi till mamma eftersom ingen annan kunde passa Leo.

Vi åkte in till förlossningen runt åttadraget. När vi kom in var jag hur trött som helst, eftersom jag  ju haft lunginflammation i två veckor och knappt sovit någonting. Värkarbetet blev inte mycket intensivare eftersom jag mest ville vila. Efter ett par timmar så tröttnade jag dock på att inget hände, så då började jag byta ställning och till och med gå runt med gåstol i rummet. DÅ kändes det att jag levde! Vilken skillnad i intensitet när man står upp än mot när man ligger ner. Helt skilda saker. Inte skönt direkt.

Jag använde TENS hela tiden, från det att vi åkte in till det att krystarbetet började. Fungerade väl okej ibland, men fungerade nog mest distraherande. Det ständiga pulserandet var inte skönt det heller…

När jag till sist var öppen 5 cm så frågade jag efter lustgas. Jag tyckte nog inte att det hjälpte jättemycket, utan det smakade mest pyton. Det var också en distraktion. Jag fick högre dosering ett tag, men då mådde jag bara illa.

Emellan värkarna var jag precis som vanligt och kunde småprata med barnmorskan. De som var hos oss hette Sandra och Marie. Sandra var student. Roligt att kunna hjälpa till med studierna!

Per-Johan var också trött, eftersom Leo hade vaknat kl 4 på morgonen, så han låg faktiskt på en annan säng i rummet ganska många timmar. Både han och jag kände oss nog ganska missmodiga när klockan passerade midnatt…

Han vaknade till liv strax efter vattnet gått – då visste jag att det skulle bli mer intensivt. Det var under en värk som vattnet gick, det kändes som en enorm ballong som exploderade. Skitmysko känsla, förra gången sipprade ju vattnet ut.

Jag blev undersökt igen och var öppen 8 cm. Plötsligt kände jag att jag verkligen behövde gå på toaletten, men då blev det fart i personalen och det kändes som att hela rummet var fullt med folk. Då var det tydligen snart dags för krystningen! Herrejösses vad intensiv den fasen var, jag kunde knappt pausa för att andas. Fick lite panik till och med, kroppen ville ha ut honom på en gång. När en krystvärk kom så gick det liksom inte att få det att sluta om jag inte ansträngde mig. Det tog bara 22 minuter av krystvärkar, och sedan var han ute! Han skrek i princip på en gång, riktigt ordentligt. Kändes helt underbart att höra! Jag hade gråten i hela kroppen i slutet, men grät inte. Försökte gråta, men gick bara inte. Jag var så lättad över att höra de där skriken. Det var oerhört mysigt att få upp honom på magen.

Den stora skillnaden mot Leo var att jag nu inte alls var lika väck i huvudet, utan mer med i situationen. Han ville amma ganska snart också, vilket också kändes bra. Jag behövde inte sys eller något, och jag var riktigt pigg efteråt. Kunde hoppa ur sängen ganska snart. Hade inga problem med att gå på toaletten, och jag orkade duscha utan någon större ansträngning.

Fattar inte vart de där krafterna kom ifrån i slutet, och hur jag kunde vara så pigg. Jag hade ju också väckts utav Leo på morgonen innan.

Men jag är oerhört stolt över mig själv, att jag klarade mig igenom det här på det sättet jag ville. Fick massor av peppning från personalen, och från Per-Johan också tror jag. Jag åt en hel del medan jag fortfarande kunde, och gick på toaletten en gång i timmen fram till klockan ett eller två. Så jag är nöjd. Men aj, vad ont det gjorde.