Visst låter Lemony Snicket som godis? 

Hursomhelst.. Jag har tänkt läsa åtminstone den första boken ända sedan jag såg filmen för massa år sedan. Tänkte att böckerna säkert är bättre än filmen, för jag såg en viss potential.

Efter att nu läst ut boken, så inser jag att filmen och boken stämmer ganska bra överens i kvalitet. Det fanns delar i filmen som jag inte gillade, och de är exakt samma som i boken.

T ex så ogillar jag att Sunny (bebisen) säger sina bebisspråksord, som genast översätts till något menfullt. Man får alltså inte alls använda sin egen fantasi till att luska ut vad det kan betyda. Och allt hon gillar, är att bita. Hon är en mycket märklig karaktär. Som om författaren tror att allt bebisar med tänder gör är att bita i saker och ting.

Sen så ogillar jag att författaren slänger in (vad han verkar anse är) svåra ord, för att sedan direkt förklara vad de betyder. Visst, jag är visserligen vuxen och har ett större ordförråd än ett barn, men vissa ord känns överdrivet att förklara. Och det finns svåra ord i vuxenböcker också, och om man inte förstår så får man ju knappast en förklaring av författaren....

Jag är lite tveksam till om jag ska läsa andra boken också. Den var ju extremt lättläst, men jag tror nästan att de ovanstående delarna avskräcker mig lite. Om jag hade varit barn så kanske jag inte hade tänkt lika mycket på dem.

Så den här boken får max 3 av 5.

Det finns få saker som irriterar mig så mycket i trafiken som folk som inte håller avståndet. SÄRSKILT på en hundra-sträcka. Vad förväntar sig personen kommer att hända om jag måste tvärbromsa? Tänk om det springer upp ett stort djur på vägrenen, eller om bilen bara pajar, eller om jag får en hjärtattack och förlorar kontroll över bilen!?

Tänker dessa människor inte alls på vad konsekvenserna kan bli? Jag blir faktiskt förbannad när någon ligger så nära mig. Om jag någon gång blir dödssjuk, så har jag sagt att jag ska tvärnita om en person lägger sig så nära mig, för då skiter jag fan i om jag dör. Och den personen som låg så nära mig får skylla sig själv. (Självklart räcker det inte att personen ligger nära en liten stund vid omkörning, det ska ju vara ett antal minuter åtminstone).

Sååååå.... I övrigt så har vi sovit skitdåligt den senaste veckan typ. Leo har haft nätter då han vaknat jätteofta, nätter då han varit vaken två timmar i sträck och imorses ville han gå upp runt 4-draget. Man blir lite seg. Slumrade till på gästföreläsningen idag men efter en mycket kort power nap kunde jag vara engagerad resten av föreläsningen.

Dagis går bättre för Leo, idag hade tydligen varit en riktigt toppendag. Han åt som en häst och sov i två omgångar, mycket bra!

Var på ett träningspass förut som heter Mage-rumpa-lår, som jag aldrig vart på förut. Det var fan det jobbigaste jag någonsin gjort. Och så inleddes det med aerobic-moves!! Jag var den ENDA som aldrig vart där, och jag har noll koordinationsförmåga så jag hängde inte med för fem öre. Jag såg ut som en idiot, men hade förhållandevis roligt ändå. Visade sig att alla andra var supertränade, och jag orkade nästan inget alls. Fick ont i ryggen av magövningarna (jag har visst naturlig svank eller nåt) och benhinnorna (det är inte så normalt tydligen...). Men vilket flås man lär få upp om man går regelbundet! Kan ju tyvärr bara träna kvällstid varannan vecka i och med att sambon jobbar skift... =/

Jaja. Duktig kände jag mig efteråt. Och svimfärdig.

Jag har funderat lite över det här tjatet om vädret.

Antingen så är det så att vi svenskar (eller folk överlag?) verkligen ÄLSKAR vädret. Eller älskar att prata om det. Och gärna funderar lite på det i sin ensamhet också - för det gör man ju med saker man gillar. Diskuterar det med sin partner över kaffet på morgonen. "Nää, nu är jag trött på kyla. Ge mig vår! Nu ska det snöa igen, usch usch. Och på sommaren är det så eländigt varmt! Tacka vet jag våren. Då regnar det kanske lite på sin höjd."

ELLER, så är det ett sätt för främlingar att mötas, då en part är så socialt uttörstad att till och med vädret går att prata om. Bara man får prata med en annan människa. Kan det vara så? Att det här tomma vädersnacket bara fyller en medlingsfunktion.

För jag blir ärligt talat lite trött på när någon jag står nära börjar prata om vädret. Jag bryr mig inte alls om vädret, det är ju som det är och vi kan bara finna oss i det och ta på oss lite mer kläder och köra försiktigare. Elda lite mera pellets i pannan. Finns väl roligare saker att prata om, även om det bara handlar om att hela trädgården är full av harbajs.

Så var det med det!

Var ett tag sedan jag skrev om böcker. Den senaste månaden har jag läst följande böcker:

Oryx och Crake, av Margarete Atwood.

Handlar om hur ett forskningsprojekt går lite överstyr. Ett  slags framtidsscenario, innehållandes genmodifierade djur och idealmänniskan. Tyckte att den här boken var enastående, språket är verkligen något utöver det vanliga! Jag kommer  absolut att läsa mer utav författaren. 5/5

Rosa Elefanter, av Karin Brunk Holmqvist

Underhållande om ett pensionä rspar som får en mystisk granne. Mysig och lättläst. Med tanke på hur många böcker Holmqvist har skrivit trodde jag att det skulle vara en ganska intetsägande roman, men jag blev positivt överraskad! Hon målade upp trovärdiga personporträtt och höll det till ett minimum utav inblandade personer. Ska läsa mer av henne! 4/5

Dagen min dotter blev galen, av Michael Greenberg

Den här boken tog mig längst tid att läsa. Är en sann historia om en flicka som blir "gale n" och inlagd på psyket. Genom boken försöker pappan analysera hur det blev som det blev och så vidare. Den är lite seg, men gillar man verkliga berättelser så kan den nog rekommenderas. Hade ändå sina ljuspunkter, men komm er inte att läsa om den i framtiden. 3/5

Just nu läser jag följande:

Jag läser oftast två böcker samtidigt, då jag har en i sovrummet som jag läser när jag väntar på att Leo ska somna, samt innan jag lägger mig, och en bok i skolväskan som jag läser både där och hemma på kvällarna i vardagsrummet. På det sättet hinner jag läsa mera =)

Ända från det att man ens försöker bli gravid, så uppstår jämförelserna.

"Fick du plus på BIM-9?",  "Oj, har du plussat så sent som BIM-2?!", "Jag blev gravid på första försöket", för att sedan övergå till "Jag har bara gått upp 2 kilo under hela graviditeten", "Jag har det värst, jag blev sängliggande på en gång" eller "Jag kände sparkar redan i v 7!".

Även förlossningen ska jämföras, hur jobbig eller lätt den var. Och sedan när bebisen väl är född, så ska ju den jämföras med alla andras bebisar. Hur bra den ammar, hur bra den sover (hett ämne!!), hur mycket den går upp i vikt, hur bra den sedan äter, hur tidigt den rullar runt, kryper, går, pratar, får tänder....

Jag börjar bli lite less på jämförelser. Jag önskar att jag kunde skita i alla andras barn, alla dessa (till synes) mirakelbebisar som kan äta, prata och gå på en gång redan när de är 10 månader. Klart att man är superstolt som mamma om man har en sådan bebis, men andra mammor (jag själv då förstås) har barn som är lite efter.

Då får man istället ofta höra att barnet kommer att vara först på något annat område, om det är sent på ett annat. Det där är ju skitsnack. Det behöver inte alls vara så. Barnet KAN vara sist på allt. Det kanske blir värsta geniet i 10-årsåldern, men det är ingenting som märks nu.

Jag önskar att jag kunde sluta jämföra och vara glad för hur sonen faktiskt är. Han är ju helt fantastisk och underbar på alla sätt och vis! Att han sedan kröp sist, gick sist, fick tänder sist (de är på gång åtminstone) och inte pratar - SO WHAT? När han är fem år lär ju han både gå, prata och ha alla sina tänder.

Jag får nog försöka avskärma mig från forum nästa gång vi skaffar barn. Inte tänka att alla andra mammor bara är ute efter att glänsa, utan kanske bara vill dela med sig (fast jag tror ju ärligt att man vill dela med sig eftersom man är stolt?).

Over and out.

Så, den här veckan började med att Leo var på dagis 9-11 i måndags tillsammans med sambon, sedan skulle han vara själv 14-17 på tisdagen. Leo hade varit glad vid lämningen, men när han insåg att vi inte var där så stortjöt han. Han hulkade forfarande när jag kom och hämtade honom vid 16-snåret (slutade tidigare). Idag var han där 11-16, och skulle alltså sova där. Han grät vid lämningen och ville inte ha någon lunch, han var för ledsen. Men sen så somnade han i frökens knä kl 12 och sov 1 tim 20 min! Jag trodde inte han skulle sova alls, det var ju helt fantastiskt. Sedan åt han lite och var med litegrann och lekte och var på ganska gott humör resten av tiden. När jag kom och skulle hämta honom blev han först ledsen (typ, vad jag har saknat dig-ledsen) och när jag skulle ta på honom kläder så kröp han iväg! Då var det inte alls bråttom längre.... Så det känns skönt, han har varit på toppenhumör här hemma också.

I övrigt så har Leo ÄNTLIGEN börjat få tänder, två stycken (tror vi) i nederkäken. Känns bara taggigt just nu, de har inte tittat upp än alltså. Kände det i söndags och han har varit lite kinkig på nätterna och rätt dålig i magen efter det också... Var fasiken på tiden!

Han går mer och mer och jag tror nästan han går minst lika mycket som han kryper just nu. Börjar bli bättre på att resa sig utan stöd också.

Felix-jäveln fortsätter att bajsa på badrumsmattan om den är framme, annars i lådan. Och eftersom han äter allt han hittar på golvet är han jättedålig i magen. Upptäckte att han åt på julstjärnan i fönstret häromveckan... Bra....

Har börjat på mitt examensarbete vilket känns bra. Har både handledare och examinator tilldelat. Go me!

Nu är det dags för kvällsmat. Min hyresvärd skulle förhoppningsvis komma förbi och kolla på pannan, för den gnisslar som fan. Toodles!

(Åh, i helgen kommer Jenny! Det ser vi fram emot!)

Gick upp, åt, skulle gå ut till bilen eftersom jag hade tenta idag. Halkade omkull på en gång. Ställde mig upp, halkade igen. Så jävla halt på vår uppfart! Jag som aldrig halkar. Men jag har tydligen aldrig gått på klar is förut med skor. (Var ju dolt av ett lager med snö dessutom...)

Är massor av snö på bilen. Snö och is på vägarna, folk åkte långsamt. Var i Trollhättan 8:25, tentan började 8:30. Nästan sprang till skolan, höll på att bli påkörd av en taxi som inte förstod hur bråttom jag hade. Springer tre trappor upp till tentasalen, 2 minuter till godo! Hittar inte mitt namn på den jävla lappen. Inser att jag glömt anmäla mig.

Fan fan fan. Jag åkte till skolan helt i onödan. Slog halvt ihjäl mig i onödan. Stressade i onödan. Per-Johan tog ledigt från jobbet för att vara med Leo på dagis helt i onödan. Bortkastade pengar. Skit. Bara att åka hem igen. Jag som kände mig så redo! Förstår nu hur snopna alla andra som glömt att anmäla sig någon gång måste ha känt sig. Så pissigt att man måste anmäla sig (anmälan stänger dessutom 1 vecka före tentan).

Så nu är det inte tenta (omtenta) förrän i februari. Då ska jag fan få VG, annars blir jag arg på mig själv. Eftersom jag inte kände att jag kunde med att ta ledigt när jag kom hem så började jag städa. Gick ut med komposten, såg att något djur gnagt bort en del av isoleringen. Fixade med sopsortering, tvätt, tömde kattlådan, dammsög golvet. Skulle gå ut med soporna till den överfulla soptunnan som står ute vid vägen. Halkar och slår halvt ihjäl mig igen. Höll på att slå i bakhuvudet men lyckades undvika det. Kommer ha några fina blåmärken överallt imorgon.

Pratar med min hyresvärd om att vår uppfart är livsfarlig. Han ska försöka göra något åt det. Han säger att sopbilen körde i diket igår, och att han kanske inte kommer förrän om 2 veckor. Jaha. Nu måste jag alltså ut och ställa tillbaka soptunnan. Jag kommer ramla igen. Få snö i underkläderna igen.

Nä, nu får jag nog gå och lägga mig ner och tycka lite synd om mig själv. Buhu.

Trodde att det skulle bli en lång dag, men det blev bara 8:30-12:30. De trodde att han bara skulle vara ett 15-timmarsbarn, eftersom sambon var arbetslös när vi ansökte om platsen (i våras). Men i morgon så ska han sova där, och förmodligen på onsdag också.

Dagen gick bra, Leo gick (han går mer och mer nu!) och kröp omkring och kikade på det mesta, vågade sig till och med fram till ett par av barnen. Han klämde såklart fingret i en byrå, ganska rejält också, men de satte  en pinne där sen så han inte gör det igen. Men å andra sidan, barn måste ju få öva och lära sig hur man ska göra. Slickade på glaset i dörrarna gjorde han med.

Det kändes dock som att det inte fanns sådär jättemycket att göra för ett barn i hans ålder, utan det var mest leksaker för äldre barn. Men Leo är å andra sidan inte så petig utan kan leka med en burk eller stänga grindar för att roa sig.

Usch, känns så konstigt att lämna bort honom sådär. Att vi ska vara ifrån varandra 7-8 timmar om dagen ibland. Lilla pojken. Han kommer säkert inte sova någonting alls.

Han somnade förstås i bilen på vägen hem, och trots att jag smällde i bildörren och tog av honom overallen så knep han ihop ögonen och ville sova. Så jag bar upp honom, och han hade huvudet tungt mot min axel - men skrattade hela vägen upp! Så jag tror han verkligen, verkligen ville sova... Sen sov han bara 45 minuter. Brukar bli så när han somnar i bilen och lägger sig för sent.

Men men.

Nu kör vi på =)