Nu när jag åter hittat till bloggen så får jag väl skriva av mig lite förmodar jag...

På Christer idag på P3 så var det läsprofilen. Sambon tyckte att jag skulle ringa in, men det hade jag inget för. Jag förmodade att de som skulle intervjuas endast brydde sig om deckare, för det är ju extremt vanligt. Känns som att 90 % av alla man frågar enbart läser deckare.

Och jag har lite svårt att förstå det. Jag har också läst deckare, jag läste ganska mycket Agatha Christie i tonåren, och jag har även läst Liza Marklund och Henning Mankell. Men de går ju i princip ut på samma sak allihopa. Det är någon som dör, folk som riskerar att dö och sedan tar man fast personen i slutet. Under tiden så är det väl nån huvudperson som kanske dricker för mycket eller nåt. Nä, deckare är inte för mig.

Jag trodde att jag skulle ha skitbra svar på frågorna på Christer. Jag lyssnade på första intervjun, och jag blev faktiskt lite ställd. Det var svåra frågor ju! T ex skulle man nämna en textrad ur en bok. Jag kan fortfarande inte komma på någon bra, trots att det har gått sex timmar sen jag hörde frågan. Hur ska man kunna välja ut EN textrad? Sedan frågade de om man kände till nobelpristagare (författare). Jag kom att tänka på Salman Rushdie (?), och jag vet inte ens om han fått nobelpriset. Tjejen på radion kunde rada upp hur många som helst. Fast jag vet med mig att jag har försökt läsa noblepristagare förut och jag tycker oftast att de böckerna är skitkrångliga och ganska tråkiga.

Ytterligare en fråga handlade om en boktitel man tyckte var fin. Där fick jag tänka en halvtimme innan titeln "Fågeln som vrider upp världen" kom till mig. För den är ganska fin, den titeln.

Så jag var väl inte så jävla intressant ändå då. Men jag hade kunnat tala om att jag en stund fick för mig att jag skulle läsa en massa klassiker, så i bokhyllan står Bröderna Karamazov, Mrs Dalloway och Den Gudomliga Komedin och bara samlar damm. Jag läste Don Quijote och dog lite inombords. Någon regnig dag när barnen flyttat hemifrån SKA jag läsa dem. Så jag vet vad alla pratar om.

Mina favoriter i bokhyllan är varierande. Jag gillar lättlästa böcker då och då, och den nyaste favoriten är Karin Brunk Holmqvist. Hon skriver mycket om pensionärer som gör sånt de inte ska.

Och emellanåt läser jag långa böcker, som Shantaram och Historikern. Ibland läser jag konstiga böcker, som böcker av Murakami, Atwood och Zafón. 

Det jag inte gillar är alltså deckare. Och jag är inte jättemycket för verklighetsbaserade böcker. Jag har läst En pojke som kallades Det och tyckte att den var lite kort. Jag flyr hellre verkligheten. Mina böcker är lika kära för mig som min familj i princip och det är ytterst sällan jag gör mig av med några. Jag vill jättegärna ha ett bibliotek i framtiden. Varenda bok representerar ett äventyr för mig, en stor upplevelse. Det är som att träda in och titta i någon annans liv. 

Märkligt nog så har jag riktigt svårt för att föreställa mig ansikten. När jag föreställer mig historien i huvudet så kan jag således se platser och sånt, men där ansiktena ska vara är det oftast suddigt. Så jag uppskattar filmatiseringar av böcker, då är det genast mycket enklare. Trots ansiktsblindheten i läsandet så älskar jag det. Det är inte nödvändigt med detaljerade ansiktsdrag. 

Jag läser om de böcker jag tycker om men har alltid minst fem böcker i bokhyllan som är olästa (fast det handlar säkert om tio-femton stycken i dagsläget), detta eftersom jag hela tiden upptäcker nya böcker jag vill läsa och kan inte vänta med att köpa dem.

Så... För de flesta var det här säkert ett menlöst inlägg, men det var min kärleksförklaring till böcker =)

Nu är det bra för idag, god kväll!

Sedan jag var liten så minns jag att jag haft tankar kring döden, då var det i samband med drömmar om troll och hissar som fastnade och senare dinosaurier som ville åt mig. 

Jag undrar hur mycket andra funderar på döden och livet efter detta, universum och allting? Jag önskar att jag inte funderade alls, för det är ju inget som gör mig lycklig. (Jag märker att det här tangentbordet tappar bokstäver ibland och ber om överseende med detta då jag inte orkar stanna upp varje gång för kontroll).

Jag förstår att människor väljer att tro på en gud, för det innebär att det finns något där efter döden. Ett paradis eller ett nytt liv.

Jag såg lite på en film häromdagen där två cancersjuka besökte platser runtomkring i världen, där den ena undrade vad en snigel kan göra för att få ett bättre liv i livet efter detta. Och det finns ju en poäng i det, för hur sköter man sitt liv som snigel? Vad bestämmer huruvida du blir en snigel eller en skalbagge? 

Som tidigare kemi/biologistuderande så kände jag mig manad att tro att allting i livet är uppbyggt av atomer och att man på det viset pånyttföds. Jag kommer inte längre att finnas som människa, utan kommer att bli del av många saker. Och så måste det ju förstås vara. Det är fullständit logiskt. 

Men man funderar på om det finns något som heter själ, och vad består själen av? Bryts den också ner, eller är det som i boken Caipirinha med döden, att själar buteljeras och fördelas ut? Att det bara finns en begränsad mängd? Men vad innebär det egentligen för en befolkning som bara växer och växer... 

Då funderar man ju på om man inte skulle kunna leva för evigt, bara man kommer på hur dessa telomerer i DNAt bryts ner och om man kan förhindra det (och andra saker som ålderssjukdomar). Vill man leva för evigt? Eller längre? Varför? Vad är det man ska hinna med som man egentligen inte hinner inom sin livstid? Hur ska man kunna leva för evigt, utan någon ände? Kommer man då vilja uppnå någonting?

Jag vill förstås inte dö. Jag slås av detta när jag ser filmer eller läser böcker som på något sätt handlar om döden. Då försöker jag säga till mig själv att tänka på något annat, men det är inte alltid lätt. För om jag ska dö så innebär det att alla jag älskar också ska dö, och det är också en väldigt jobbig tanke.

Jag har perioder i livet då dessa tankar kommer ofta och försänker mig i ångest och panik, då jag överväger att gå till en psykiater som får mig att inse att alla ska dö någon gång och att jag ska sluta fundera på det så mycket. I dagsläget kan jag hantera det, men den logiska delen av mig kämpar med att få mig att förstå hur det ligger till. Vad händer efter döden? Man somnar, och sen var det bra med den saken. Då finns man inte mera sen. Man är väl förhoppningsvis så trött och sliten att man bara vill sova. Ungefär som den döda armén i Sagan om ringen. 

Så, nu har jag väl vecklat in mig tillräckligt för ikväll. Toodles.

Vi har ju två barn numera, en är lite över ett och den andre fyllde tre år för inte längesedan.

Ettåringen somnar oftast utan problem efter några korta sagor och lite sång. Treåringen däremot... Det börjar med att man går upp i rummet och ska välja böcker. Ibland är det superlånga och ibland är det korta. Sedan kommer frågan om han ska ha pyjamas och strumpor. Oftast säger han nej till pyjamas men ja till strumpor. Sedan läser man  böckerna och tänker att nu är det bra. Oftast har han kissat innan, men plötsligt blir han superkissnödig ca fyra gånger på raken. Och så skulle han ju ha pyjamas på sig faktiskt. Och var det inte så att han egentligen inte var dödstrött (som han själv påstod alldeles nyss) utan ville leka lite istället? Och titta på grannarnas utebelysning genom fönstret? Om man väl lyckas få honom i säng så ska han istället läsa hälften av böckerna i bokhyllan. Stolen ska stå bredvid sängen så han kan lägga dem där när han läst färdigt. Ifall han har en mugg som inte har droppskydd så kommer det säkerligen en liten liten vattendroppe på sängbordet som måste torkas upp genast. Nu ska han sitta upp och läsa hela natten. Då kan man gå därifrån. Fast han ropar tre minuter senare, för då har han sparkat av sig täcket och orkar inte ta på det själv. 

Och saken är, att det spelar nästan ingen roll hur trött han är, så här ser det ut varje kväll. Man kan klara läggningarna ganska okej om man själv är pigg och glad, då tar man det med jämnmod att behöva gå in till honom tjugofem gånger. Man kramas och pussas och kan ha det lite mysigt. Men har man inte fått sova på natten så har man inte riktigt samma tålamod, och det är de läggningarna som är jobbigast. När man till slut blir jävligt arg när han ska spola ner en liten kissdroppe i toaletten, fyrtiofem minuter efter man läst klart godnattsagorna.

Och jag vet nog innerst inne att han bara vill ha lite egentid med oss, som är så sällsynt när lillebrorsan ska vara med överallt dagarna i ända. Och det är väl därför vi försöker ha tålamod. Och är det så, så borde vi ju även ändra rutinerna lite och göra saker bara med honom och låta lillebrorsan hitta på något annat. Så får det nog bli framöver. Se om det hjälper...

Tjo!