Det är ju faktiskt en lite märklig situation, på sätt och vis.

Den som är otrogen (eller kanske inte ens har varit det fysiskt, utan bara psykiskt) och lämnar ett förhållande betraktas väl i princip alltid som skurken, medan den som blir lämnad är offret.

Man är ett offer eftersom man ingenting visste, man trodde att förhållandet var bra och att kärleken fanns där, sedan slår det ner som en blixt från klar himmel. Att den andre inte har samma känslor längre och kanske har blivit kär i någon annan.

Det är lätt att känna sympati för "offret", eftersom man föreställer sig själv i den situationen, hur ledsen och övergiven man måste känna sig. Det är lätt att beskylla den andra för att vara självisk, att måla horn på personen.

Det jag anser, är att så länge otroheten ej varit fysisk, så är det "okej". Man kan INTE hjälpa att man får känslor för någon annan. Det som inte är okej är om otroheten blir fysisk. Är man säker på att man inte längre har känslor för den man är tillsammans med, så borde man göra slut. Oavsett om man träffat en ny eller inte. Det är sjukt själviskt att vara i ett förhållande som inte är jämställt.

Men låt oss då säga att en person inte längre känner samma för sin partner och träffar på en ny och bli störtförälskad (utan att agera fysiskt). Hur gör man för att INTE bli svartmålad av bekanta efter ett uppbrott? Hur gör man det på ett schysst sätt? GÅR DET?

Nu handlar det här inte om personliga erfarenheter, utan är enbart funderingar som dykt upp pga andra anledningar. Så ni behöver inte oroa er för mitt förhållande. Så vitt jag vet. =)