Läste den här tråden på Familjeliv: http://www.familjeliv.se/Forum-4-51/m597...51/m59720573-3.html, som handlar om ett par föräldrar som hade tänkt skaffa sig en sladdis vid 50+. Trådstartaren tycker att det är egoistiskt och oschysst mot barnet i fråga.

Och jag håller med. Visst att man kan känna sig bebissugen, men man kanske får sätta det i relation till ens egna ålder? När barnet tar studenten är man redan 70 år. Om man har tur kanske man lever till man är 90. Barnet får alltså bara känna sina föräldrar i 40 år innan de går bort. Det tycker jag känns trist. Jag är för min egen del glad för att jag (förhoppningsvis) får ha mina föräldrar i livet i många, många år till. Och då har jag redan haft dem i 26.

(Min gravidhjärna hade räknat fel på antal år förut.  Självklart är det 40 år och inte 30 år mellan 50-90.)

Toodles!

(Är för övrigt gravid i v 24, har gått upp mycket i vikt, har åkt på uvi en gång till nu men mår bra annars, bortsett från värmeslag.)